Avrättningsplatser | Arkeologihund
16749
page-template-default,page,page-id-16749,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-8.0,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Arkeologihunden Fabel

 

Kvarlevorna efter de som avrättades skulle enligt lag fram till år 1864 ”i galgbackar eller avsides i skogen begravas”. Detta gällde även självspillingar, det vill säga de som begått självmord. Först efter 1864 års lagändring fick avrättade i stillhet begravas på närmaste kyrkogård. I Gävleborgs län känner vi till nästan 150 personer som har blivit avrättade sedan sent 1600-tal, vilket medför att flertalet av våra avrättningsplatser även borde ses som gravställen eller kanske till och med gravfält. Gravarna är dock omärkta och vi vet inte var på avrättningsplatsen det var brukligt att man grävde ner kvarlevorna, om ens alla kvarlevor grävdes ner. Var det centralt eller i utkanten av platsen, nära vägen eller långt från vägen? För att hitta och begränsa valde vi att ta hit Fabel, Sveriges enda certifierade arkeologihund och för något år sedan även världens första.

 

Veckan efter undersökningarna med metalldetektor kom Fabel till Gävleborg med sin matte arkeologen Sophie Vallulv för att nosa sig igenom samma avrättningsplatser. När västen hade satts på så visste han att det var arbete som gällde.

 

 

Det var de dagar i maj då sommarvärmen vällt in i länet och det kändes mer som högsommar än vår. För en hund med tjock svart päls behövdes många och långa pauser i skugga och svalka mellan korta arbetspass. Sampelet mellan Fabel och Sophie Vallulv var intensivt under arbetspassen.

 

 

När Fabel markerade lade han sig ner och tittade bestämt på sin matte för att uppmärksamma henne på platsen. Han belönades då med sin gröna boll varefter Sophie Vallulv satte ner en vit flagga på platsen för att koordinaterna skulle kunna tas. Efter lite lek med den gröna bollen fortskred sedan arbetet.

 

 

På vissa platser markerade Fabel tätt och på andra platser var det längre mellan markeringarna. -”Ibland är det som att han tittar upp på mig frågar vad har vi här att göra”, berättade Sophie Vallulv, ”då vet jag att det är dags att gå vidare”. Täta markeringar behöver inte innebära att massor av människor ligger begravda på samma plats sida vid sida, utan det kan även handla om fragment från en människa. Vi vet exempelvis inte hur kvarlevorna efter en människa som brändes på bål hanterades, grävdes benen ner eller blev det liggande? Även hur kvarlevorna hanterades efter en stegling har vi dålig kännedom om. Vi vet att den steglade människan kunde ligga kvar på hjulen under flera år, men sedan då? Grävdes benen bara ner eller fick de försvinna?

 

Under Fabels pauser gick Landskapsarkeolog Ola Nilsson efter och tog koordinaterna på platserna som markerats ut med vita flaggor.

 

 

De platser som Fabel och Sophie Vallulv undersökte under ledning av Ola Nilsson var Hedesunda/Östervåla avrättningsplats, avrättningsplatsen vid Trekanten, Ovansjö avrättningsplats, Sorga galgbacke samt avrättningsplatsen vid Norrbo bro. Under dagarna fick vi både en del oväntade och väntade resultat. Både vid Trekanten och Norrbo bro som vi vet är avrättningsplatser som använts mycket markerade Fabel tätt på små områden, så där hade socknarna troligtvis en förutbestämd yta där kvarlevorna grävdes ner.

 

Koordinaterna efter Fabels markeringar kommer nu att föras in på kartor som under hösten ska sammanfogas med kartor från metalldetekteringen samt fosfatkarteringen. Efter analys kommer vi att publicera resultatet i en rapport.