Avrättningsplatser | ordlista
16620
page-template-default,page,page-id-16620,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-8.0,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Ordlista och förklaringar

 

ANDROM TILL SKRÄCK OCH VARNAGEL: Vid dödsdomar står detta alltid på utslaget från hovrätten för att påminna om att det utdelade straffet skulle avskräcka och varna andra från att begå brott.

 

BLODSKAM: Äldre benämning för incest och gällde även ingifta släktingar. Handlingar av detta slag bestraffades med döden för båda parterna fram till 1700-talets slut.

 

BRÄND PÅ BÅL: Ett förstärkt dödsstraff som skedde efter halshuggningen. Användes på personer av kvinnligt kön dömda för exempelvis mord eller trolldom samt de av manligt kön som begått tidelag.

 

BÖDEL: Kallades även skarprättare eller mästerman. Personen som var anställd för att bland annat verkställa dödsstraff.

 

DUBBELT HOR: Kallades också för tvefalt hor. När två personer gifta på var sitt håll har sex med varandra. ”Giör gift man hor med annars mans hustru; mister både lifwet.” Sveriges rikes lag 1734.

 

GALGBACKE: Äldre benämning på den utsedda platsen där dödsstraff skulle verkställas. Kunde även ha andra namn som stegelbacke, skambacke, rätteplats eller avrättsplats.

 

HALSHUGGNING: Avrättningsmetod för både kvinnor och män, den vanligast förekommande i Sverige efter 1734 då Sveriges rikes lag uppdaterades. Skedde med yxa, även benämnd bila. Endast vid den sista avrättningen i Sverige som skedde intermuralt år 1910  användes giljotin vid halshuggningen.

 

INTERMURAL AVRÄTTNING: Avrättning som sker innanför murarna på ett fängelse, inför vittnen och eventuellt en liten inbjuden publik.

 

OFFENTLIGT DÖDSSTRAFF: Avrättningar som sker inför publik på allmän plats i avskräckande syfte. Avskaffades i Sverige från och med 1877 och ersattes med intermurala avrättningar.

 

RACKARE: Bödelns medhjälpare.

 

RANNSAKNING: Förhör, domstolsförhandling.

 

RÅSKILLNAD: Äldre benämning på sockengräns. Gränserna/skillnaderna gick emellan ”sockenråarna”, punkter som ofta utgjordes av större stenar, så kallade ”råstenar”.

 

SCHAVOTT: En kvadratisk upptimrad plattform, likt en scen där straffet skulle verkställas. Den skulle vara stor nog att rymma fem personer.

 

SJÄLVSPILLING: Äldre benämning på självmördare, dvs en person som tagit sitt eget liv. Då detta sågs som ett brott fick inte personen begravas på kyrkogården utan skulle grävas ner på galgbacken, i ovigd jord eller avsides i skogen.

 

SOCKEN: Indelade församlingsområden kring kyrkor med viktiga administrativa funktioner från medeltid fram till kommunreformen 1862. Många avrättningsplatser ligger på sockengränser.

 

SPETSGÅRD: Led av 100-150 militärer eller män som med långa, spetsiga störar i hand stod runt schavotten när exekutionen ägde rum. Spetsgården var tänkt att hindra den dödsdömda från att eventuellt försöka fly, samt avhålla allmänheten för att komma alltför nära avrättningen.

 

STEGEL: Påle (av typen timmerstock) som stod uppställd vertikalt. Kunde krönas av ett hjul längst upp där kroppsdelar lades vid en stegling, se nedan.

 

STEGLING: Användes som ett förstärkt dödsstraff på personer av manligt kön. Vid en stegling höggs alltid personens högra hand av först och därefter huvudet. Dessa spikades upp på en stegel. Om personen var dömd till ”att sättas på fem stegel” innebar det att kroppen styckades i fyra delar som fästes på fyra steglar med hjul längs upp. Var personen enbart dömd till stegling, lades istället hela kroppen upp på ett hjul. Steglarna med kroppsdelarna fick sedan stå kvar på avrättningsplatsen för att avskräcka andra från att begå brott.

 

STENKAST: Kallas även offerkast. En hög med stenar som kan ses eller enligt sägen sägs har funnits vid vissa avrättningsplatser. Kommer från traditionen att förbipasserande kastade en knytnävsstor sten, ett mynt eller en kvist på en plats där någon dött en våldsam död. Detta för att skydda sig själv mot ont och för att hindra de döda från att gå igen.

 

STUPSTOCK: En timmerstock, ungefär en meter lång, med urgröpning för hals och axelparti där den livsdömda fick lägga sig över med halsen inför hugget med yxan. Stupstocken återanvändes inte utan lämnades ofta på platsen.

 

TIDELAG: Sexuellt umgänge med djur. Bestraffades med halshuggning och att kroppen därefter skulle brännas på bål. Även djuret skulle avlivas och brännas upp.

 

URTIMA TING: Ett extrainsatt ting för att utreda allvarliga brott.